På väg hem från bussen, det vill säga upp för den underbart branta backe som leder upp till Turton Close, iakttog jag tidigare i veckan två fullständigt olika händelser som etsat sig fast på min hornhinna.
Vi kan börja med den positiva som fungerade som substitut för min vecko-dos av romantik som annars brukar komma från Hollywood eller liknande. Ett till synes normalt par på väg från sjukhuset där tjejen med tanke på uniformen hon bar just avslutat ett arbetspass. Hon var djupt inne i en monolog, vänd mot honom medan de gick ner för gatan. Det som fick mig att småle utav lycka dock var killens ansiktsuttryck och hållning. Han gick med armen som flickvännen klamrade sig fast vid stadigt i nittio graders vinkel, rak i ryggen, med ett brett leende på läpparna.
Alla vet vi att det finns dagar då man stirrar ner i gatan mest hela tiden och sätter hörlurarna i öronen så fort man kliver ut genom ytterdörren i tron på att man är osynlig till omvärlden. Sen finns det dagar då man besvarar varenda blick som man lockat till sig genom att stirra på människor extra länge och kanske utöva lite amatörs-telepati. Mannen i fråga gjorde just det här. Han var stolt över flickvännen vid has sida, kär upp över öronen, lycklig… Det var så uppenbart att hans stolthet och glädje med all sannolikhet smittade av sig på alla de männikor han utväxlade blickar med, inklusive mig själv som nästintill skuttade uppför backen som vanligtvis får min puls att skjuta genom taket. Kärlek är underbart!
Det andra scenariot väckte betydligt mörkare känslor och tankar. Varenda morgon jag vaknat sedan den dagen har jag bara tänkt på hur lyckligt lottad jag är. Samma backe, ett helt annat drama. Det var en ung kille, kanske några år äldre än jag, som kom gråtandes ner mot sin bil som stod parkerad några steg framför mig. Han var uppenbarligen på bristningsgränsen men kämpade med alla sina krafter för att hålla emot. Först efter att han slagit igen bildörren precis när jag passerade hörde jag hur han släppte efter och grät som bara barn gör; kämpandes efter andan och det oundvikliga panikartade skriket. Det är få gånger man ser vuxna, speciellt män, gråta på det viset. Med tanke på att jag bor granne med ett sjukhus så kunde jag bara föreställa mig det besked han just fått. Jag tyckte så synd om honom medveten om att han från och med det ögonblicket skulle behöva kämpa. Timmarna framöver, på kvällen när han ska till att somna, dagen därpå…
Vi kan börja med den positiva som fungerade som substitut för min vecko-dos av romantik som annars brukar komma från Hollywood eller liknande. Ett till synes normalt par på väg från sjukhuset där tjejen med tanke på uniformen hon bar just avslutat ett arbetspass. Hon var djupt inne i en monolog, vänd mot honom medan de gick ner för gatan. Det som fick mig att småle utav lycka dock var killens ansiktsuttryck och hållning. Han gick med armen som flickvännen klamrade sig fast vid stadigt i nittio graders vinkel, rak i ryggen, med ett brett leende på läpparna.
Alla vet vi att det finns dagar då man stirrar ner i gatan mest hela tiden och sätter hörlurarna i öronen så fort man kliver ut genom ytterdörren i tron på att man är osynlig till omvärlden. Sen finns det dagar då man besvarar varenda blick som man lockat till sig genom att stirra på människor extra länge och kanske utöva lite amatörs-telepati. Mannen i fråga gjorde just det här. Han var stolt över flickvännen vid has sida, kär upp över öronen, lycklig… Det var så uppenbart att hans stolthet och glädje med all sannolikhet smittade av sig på alla de männikor han utväxlade blickar med, inklusive mig själv som nästintill skuttade uppför backen som vanligtvis får min puls att skjuta genom taket. Kärlek är underbart!
Det andra scenariot väckte betydligt mörkare känslor och tankar. Varenda morgon jag vaknat sedan den dagen har jag bara tänkt på hur lyckligt lottad jag är. Samma backe, ett helt annat drama. Det var en ung kille, kanske några år äldre än jag, som kom gråtandes ner mot sin bil som stod parkerad några steg framför mig. Han var uppenbarligen på bristningsgränsen men kämpade med alla sina krafter för att hålla emot. Först efter att han slagit igen bildörren precis när jag passerade hörde jag hur han släppte efter och grät som bara barn gör; kämpandes efter andan och det oundvikliga panikartade skriket. Det är få gånger man ser vuxna, speciellt män, gråta på det viset. Med tanke på att jag bor granne med ett sjukhus så kunde jag bara föreställa mig det besked han just fått. Jag tyckte så synd om honom medveten om att han från och med det ögonblicket skulle behöva kämpa. Timmarna framöver, på kvällen när han ska till att somna, dagen därpå…
1 comment:
Härliga betraktelser! Hornhinnan är din kropps mest känsliga del, cornea på latin och den är helt genomskinlig och sitter främst på ögat. Retina eller näthinnan hittar du längst bak i ögat, där sitter alla ögats sinnesceller, stavar och tappar du vet. Där 'hamnar' bilden för vidare transport till hjärnan/ Optikern
Post a Comment