Better late than never!

Hej! Ciao! Bonjour! Hello!

Nu är det dags, tiden är kommen för mig att blogga. Jag har tagit mig igenom 'Internet kommunikations'-puberteten med allt från ICQ, käre gamle MSN Messenger, en misslyckad blogg-premiär, frenetiskt emailande till nära och kära och allt därtill. På senaste tiden har jag även lyckats väva ihop ett nätverk av gamla och nya kompisar med hjälp av Facebook trots att jag stavat fel på mitt namn. Fast besluten över att jag är en traditionell dagboks-skrivare som håller mig till fjäderpenna och väl utvalda anteckningsböcker, så har jag som trogen blogg-läsare inte kunnat stå emot trycket. Det där får räcka som ursäkt / invigningstal.

Som titeln antyder så har det på senare dagar gått upp för mig att jag har ett väldigt kort närminne. Jag känner mig ofta som den där lille fisken i 'Finding Nemo' som heter något på 'D' (i synnerhet när det kommer till namn) vare sig det gäller matematiska formler; vad jag åt igår till middag; vilken tid vi skulle träffas; namnet på han som regisserade den där filmen med hon den där söta skådespelaren i huvudrollen; eller lösenordet till mitt konto på blogger.com. Men ni ska veta att om och när jag kommer ihåg något då håller jag mina löften, drar stundtals en vit lögn, strävar efter kreativ perfektion och kommer helst tio minuter för tidigt. Bra eller dåligt? Absolut lite av varje.

Det finns dock vissa upplevelser och tankar som inte passar in på raderna i fick-kalendern eller på Post-It lappar. Dessa ska få bo här på http://www.emilie-thegoldfish.blogspot.com/ (lägg till den i favoriter nu!).

Trevlig läsning!