Gott Nytt År!

Ja mina vänner, ikväll förstår ni firar jag Nyårsafton. Imorgon börjar nämligen äntligen det akademiska året 2007/2008! Jag kom fram till att detta "årskifte" betyder mycket mer för mig än det sedvanliga (enligt den Gregorianska kalendern) medan jag tidigare idag satt och funderade över vilken sorts kalender jag skulle inhandla. Det blir visserligen ingen champagne men imorgon väntar lite frosseri i bokhandeln; bokryggar ska knäckas, pennor provas och väl utvalda, färg-koordinerade anteckningsblock rubriceras! Yummie, geek delight!

Några fler nyårsdatum:

Afghanistan, Iran, Tajikistan, Kurder - 20 mars (man firar Nooroz vid vårdagjämningen, datumet varierar således beroende på solens exakta position)

Assyrien - 1 april (år 6754)
Buddhismen - 7 januari 2004 (år 2547). 13-14 april (år 2547) beroende på ursprung, kultur och etnisk bakgrund i olika länder
Hinduism - 14 april 2004, Vaisakhi (Solkalender)
Indien - 22 mars 2005
Islam - 22 februari 2004 (år 1425 E.H.), Al Hijra
Jainism - 5 november (år 2529), 26 oktober, (år 2530)
Japan - 1-3 januari 2003
Kina - dels 1 januari, dels (det traditionella nyåret) någon gång i januari-februari (olika från år till år)
Koptisk - 11 september 2004 (år 1721)

Sikhism - 14 mars 2004 (Nanakshahi äran 536 börjar), Vaisakhi
Thailand - 1 april 2004, Song Kran

Pianissimo

Alla vet vi att varje årstid har sitt klassiska musikstycke. Det enklaste, mest logiska resonemanget kring ämnet är väl Vivaldis 'De Fyra Årstiderna'. För mig kretsar det kring den repertoar jag under åtta år övade in när jag tog pianolektioner. Numera hinner jag nästan aldrig spela eftersom jag bor i utlandet i studentboende där det enda piano jag har (och som får plats) är en pennvässare. Det lilla jag klinkar beror väldigt mycket på tiden på året och hösten är min absoluta favorit! Undan med noterna till traditionella, överdrivet positiva jullåtar och Stefan Nilsson's underbart vackra sommarmelodier från Skärdgårdsdoktorn. Istället blir det melankolisk Satie och Debussy. Imorse spelade jag Erik Satie's tre första Gnossienne som ligger mig varmt om hjärtat och låter som bara en stilla höstmorgon kan göra. Tyvärr kan jag inte spela en ton på gehör men Satie's tredje Gnossienne är nog det närmaste jag kan komma 'naturbegåvning' - man somnar nästan vid tangenterna medan fingrarna fortsätter att göra sitt. Svårt att föreställa mig en bättre början på dagen.

Det tar aldrig bara två timmar...

Jag njuter av att vara på ett säkert avstånd från England ett par veckor, eftersom jag äntligen är åter i landet med den friska luften, de smått osociala människorna, godaste kranvattnet, härligaste årstiderna... Sverige är ju även Carl von Linnés hemland och i år firar vi the Flower King's 300 års jubileum. På väg upp till landstället i Åkerby stannade jag och min trädgårdsentusiast till mamma till vid Uppsala Botaniska Trädgård. Jag följde villigt med runt bland rabatter och utställningar eftersom jag just blivit matad med en bit Prinsesstårta vid Konditori Fågelsången - ett utav de många "måste-äta" medan jag besöker Sverige! Linné var Uppsala Universitets kanske mest berömda professor och det har firats i år med färgsprakande pompa och ståt. Jag vet inte vem de anlitat som Art Director över jubileet men jag tycker att insatsen är värd en stor applåd! Medan jag njöt utav affischerna vid ingången till orangeriet, botaniserade mamma bland de många grönsaker som visades i utställningen 'Botan Skördar'. Den som tror att det bara finns en sorts aubergin får gå hem och plugga lite - den biologiska mångfalden har sannerligen mycket mer att erbjuda!

Efter knappt två timmar bland blommor och blader fortsatte vi vår resa upp mot Åkerby. Ytterligare ett par timmar senare rullade vi in på parkeringen. Jag hann nämligen också med att inhandla årets höstkollektion på Gränby Köpcentrum. Stövlar, cape, två västar, tröjor, kjol, byxor, vantar... så himla effektiv! Nu är jag redo för hösten big time.

Dirty Dancing is just about to get even dirtier!

Till alla Dirty Dancing fans stora glädje kan jag nu meddela att den 22 oktober väntar en uppgradering på smuts-fronten! Jag satt och bläddrade i min projektkamrats skvallertidning på jobbet häromdagen (letade fakta om fattigdom i Tajikistan naturligtvis) och såg en skymt av Patrick Swayze och Jennifer Grey's välkända överkroppar. Men det var underkropparna som fick mig att kvickna till. Vänta nu, Baby behåller faktiskt de vita jeansen på under dansen som leder upp till sexscenen i personalkvarteren på Kellermans. Icke sa nicke. Den 22 oktober släpps en ny version - lite naknare, lite bättre - som enligt tidningen, jag citerar: "involves some embarrassingly enthusiastic thrusting and, er, bouncing" (Grazia 27 Augusti 2007). Eftersom att jag inte kan räkna antalet gånger jag sett den på typ åtta händer (tjugo-fem händer är nog fallet för Miss V) ser jag fram emot lite färskt material!

Två minnen från veckan som gått

På väg hem från bussen, det vill säga upp för den underbart branta backe som leder upp till Turton Close, iakttog jag tidigare i veckan två fullständigt olika händelser som etsat sig fast på min hornhinna.

Vi kan börja med den positiva som fungerade som substitut för min vecko-dos av romantik som annars brukar komma från Hollywood eller liknande. Ett till synes normalt par på väg från sjukhuset där tjejen med tanke på uniformen hon bar just avslutat ett arbetspass. Hon var djupt inne i en monolog, vänd mot honom medan de gick ner för gatan. Det som fick mig att småle utav lycka dock var killens ansiktsuttryck och hållning. Han gick med armen som flickvännen klamrade sig fast vid stadigt i nittio graders vinkel, rak i ryggen, med ett brett leende på läpparna.
Alla vet vi att det finns dagar då man stirrar ner i gatan mest hela tiden och sätter hörlurarna i öronen så fort man kliver ut genom ytterdörren i tron på att man är osynlig till omvärlden. Sen finns det dagar då man besvarar varenda blick som man lockat till sig genom att stirra på människor extra länge och kanske utöva lite amatörs-telepati. Mannen i fråga gjorde just det här. Han var stolt över flickvännen vid has sida, kär upp över öronen, lycklig… Det var så uppenbart att hans stolthet och glädje med all sannolikhet smittade av sig på alla de männikor han utväxlade blickar med, inklusive mig själv som nästintill skuttade uppför backen som vanligtvis får min puls att skjuta genom taket. Kärlek är underbart!

Det andra scenariot väckte betydligt mörkare känslor och tankar. Varenda morgon jag vaknat sedan den dagen har jag bara tänkt på hur lyckligt lottad jag är. Samma backe, ett helt annat drama. Det var en ung kille, kanske några år äldre än jag, som kom gråtandes ner mot sin bil som stod parkerad några steg framför mig. Han var uppenbarligen på bristningsgränsen men kämpade med alla sina krafter för att hålla emot. Först efter att han slagit igen bildörren precis när jag passerade hörde jag hur han släppte efter och grät som bara barn gör; kämpandes efter andan och det oundvikliga panikartade skriket. Det är få gånger man ser vuxna, speciellt män, gråta på det viset. Med tanke på att jag bor granne med ett sjukhus så kunde jag bara föreställa mig det besked han just fått. Jag tyckte så synd om honom medveten om att han från och med det ögonblicket skulle behöva kämpa. Timmarna framöver, på kvällen när han ska till att somna, dagen därpå…

Better late than never!

Hej! Ciao! Bonjour! Hello!

Nu är det dags, tiden är kommen för mig att blogga. Jag har tagit mig igenom 'Internet kommunikations'-puberteten med allt från ICQ, käre gamle MSN Messenger, en misslyckad blogg-premiär, frenetiskt emailande till nära och kära och allt därtill. På senaste tiden har jag även lyckats väva ihop ett nätverk av gamla och nya kompisar med hjälp av Facebook trots att jag stavat fel på mitt namn. Fast besluten över att jag är en traditionell dagboks-skrivare som håller mig till fjäderpenna och väl utvalda anteckningsböcker, så har jag som trogen blogg-läsare inte kunnat stå emot trycket. Det där får räcka som ursäkt / invigningstal.

Som titeln antyder så har det på senare dagar gått upp för mig att jag har ett väldigt kort närminne. Jag känner mig ofta som den där lille fisken i 'Finding Nemo' som heter något på 'D' (i synnerhet när det kommer till namn) vare sig det gäller matematiska formler; vad jag åt igår till middag; vilken tid vi skulle träffas; namnet på han som regisserade den där filmen med hon den där söta skådespelaren i huvudrollen; eller lösenordet till mitt konto på blogger.com. Men ni ska veta att om och när jag kommer ihåg något då håller jag mina löften, drar stundtals en vit lögn, strävar efter kreativ perfektion och kommer helst tio minuter för tidigt. Bra eller dåligt? Absolut lite av varje.

Det finns dock vissa upplevelser och tankar som inte passar in på raderna i fick-kalendern eller på Post-It lappar. Dessa ska få bo här på http://www.emilie-thegoldfish.blogspot.com/ (lägg till den i favoriter nu!).

Trevlig läsning!